Ibland förändras saker utan att man märker av det själv, helt plötsligt så står man där.. framför alla problem man sopat under mattan.

Högen blir ju bara dess högre ju mer du sopar, tillslut snubblar man över den.

Jag hade inte riktigt planerat att det skulle bli såhär men det är ju inte saker man planerar för den delen heller.

Konstigt nog mår jag bättre i den jobbiga sanningen än att leva i den eviga lögnen.

Ni säger att jag är strak och att jag orkar mer än vad jag tror, jag hoppas ni har rätt. Annars vet jag inte ritkigt vad jag ska göra.

Idag har luften tagit slut i lungorna, så känns det, som att tappa andan.

Som en klump i magen som bara växer och växer.

Känner att mina axlar viker sig, benen också...

Men det känns nog bättre imorgon, lever efter morgondagen.

Jag städade hela lägenheten idag, sådär maniskt och pedantiskt, gjrode alla måsten, sminkade upp mig, kom på mig själv när jag satt och sjöng sånger för Vincent... att hur mycket jag än gör kommer jag alltid vara rädd för att bli som du.

Det finns tusen val i livet, tänk om jag råkar välja fel någon gång.

Just därför sitter jag här idag... Rädsla för att våga chansa, på samma plats som alltid, fas ändå inte....