Hermanita

Alla inlägg under november 2011

Av Milla - 30 november 2011 10:49

Det är flera månader sedan sist jag bloggade nu, känner att jag måste skriva av mig.

Nu har det sopats under mattan igen och nu orkar jag inte hålla kvar det inom mig längre.

Jag vill skrika, slå dig eller låsa in dig i ett rum tills du förstår vad det är som är påväg att hända.

Eller allt som redan har hänt...

Jag vill gråta, jag vill ge upp, jag orkar liksom inte mer....


Som många vet separerade jag och C, Vincents pappa i våras, vi har varit vänner sedan dess, det har fungerat förvånatsvärt bra. Jag har såklart alltid och kommer säkert alltid sakna denna fina människa, han är ju far till vårt barn och självklart mycket mer än så i mina ögon. Han var min bästa vän, min största trygghet och den personen som funnits för mig i både bra och fruktansvärt dåliga stunder. När jag "förlorade" honom kändes det som om jag förlorade allt, som om någon drog bort marken från mina fötter.

Viljan att få familjelyckan att fungera fanns såklart fortfaranade där, jag saknade vår familj, jag saknade allt med oss, man glömmer bort varför det inte fungerade för allt det där som var så svårt då verkade så löjligt lätt idag?

Efter mycket övervägande, eftersom C träffat en ny tvingade jag mig själv att berätta hur jag kände och mådde pågrund av allt som hänt, jag förväntade mig inget tillbaks men jag ville iallafall veta att jag gjort det jag kunnat för att rädda vår familj.

Han kramade om mig hårt, flera gånger, strök mig över håret och sa att allt skulle lösa sig, "Jag tycker om dig fortfaranade"  Han försökte kyssa mig men jag vände bort huvudet eftersom jag visste att han redan var tillsammans med någon annan, det ångrar jag idag!

Ilskan har växt inom mig, bara föräldrar med egna barn kan försöka sätta sig in i min situation, jag är extra känslig, jag vill inte bara vara en bra mamma, jag vill vara den bästa, jag vill ge min son det bästa i livet och lite till, jag vill framförallt att han ska känna sig älskad, önskad och viktig i livet.

När någon, som jag inte ens känner håller honom i handen, lägger honom på kvällen, tröstar honom när han är ledsen, pussar eller kramar honom vill jag springa dit och slita honom ifrån hennes armar, men det kan jag inte.

Det är JAG som kämpat för vår son, det är jag som tagit hand om honom, funnits för honom och inte lämnat bort honom hela tiden.

C har Vincent varranan helg, inte ens då tar han hand om honom, det gör hans föräldrar.

Och nu ska du bli pappa igen?

Jag vet inte åt vem av oss folk skrattar mest åt..... Men jag hoppas innerligt att det är dig denhär gången!!!!

Jag tror precis att jag gick sönder igen, för tredje gången idag.

Jag vill gräva en grop, lägga mig där och inte komma upp fören allt dethär är över. Det räcker nu, lämna mig ifred!


Dethär röriga inlägget borde jag egentligen inte publicera, men guess what, jag bryr mig inte längre!

Skapa flashcards