Det känns som om oron och ångesten äter upp mig innifrån just nu.

Hade precis en panikångestattack, insåg inte att det var det som hände fören jag "föll" ihop på köksgolvet och brast i tårar, händerna slutade inte skaka, hjärtat slog så hårt och snabbt att jag trodde det gick sönder, svetten pärlade sig och det kändes precis som om jag förlorade allt vad som heter vett i några minuter.

Jag måste snart lappa ihop mig själv lite snabbt eftersom Vincents ska hämtas på dagis vid klockan 2.

Jag försöker att inte tänka mer än nödvändigt, speciellt inte på allt runomkring, men folk som känner mig vet att jag är känd som en grubblare och tyvärr lyckas jag inte så bra med att sätta locket på vid sådana här situationer.

Jag gör och säger saker som jag senare kommer ångra, vilket jag redan har gjort och jag vet med all säkerhet att det snart blir värre om jag fortsätter, ändå kan jag inte sluta.

Jag orkar inte ens skriva mer....